Hur beter vi oss egentligen?
Alltså, hur behandlar vi verkligen varandra? Jag har i dagarna pratat både med vänner och lyft frågan i flera klasser för att höra om andra känner av samma sak som jag och det verkar som det är så. Vi behandlar inte vår nästa så bra längre.
Efter ett långt samtal med en vän visade att vi båda känt av att personer i vår närhet betett sig på olika sätt som hos oss inte kändes helt okej i magen. Inte så att man verkligen kan ta upp det och fråga, utan bara sådär lite smygande. Där man känner att ”fast det hade ju varit bättre och mer ärligt att göra på det här sättet”.
Det kan vara att man hellre roffar åt sig själv så mycket som möjligt, oavsett om det gör att din vän blir lidande av det. Eller att själv ta cred för något som någon annan gjort. Att ta någon annans idé och göra det till sin egen. Eller att helt enkelt inte stå upp för någon när det verkligen har behövts. Jag fattar inte heller det här med att låta andra gå ens ärenden, att inte själv kunna stå rakryggad och tala om att ”såhär ser jag det”. Eller att tala om att ”den här personen tycker och säger si och så om dig” och om man sedan vill ta upp det med vederbörande så får man inte det för personen som berättat det…
Allt detta lämnar en dålig känsla i kroppen. En känsla av att ha blivit förbigången, utelämnad eller till och med lite trampad på. En känsla av att behöva försvara sig, fast man egentligen inte vet mot vad. Vad skickar vi för budskap till varandra med ett sådant beteende?
Hur har vi egentligen börjat se på våra vänner och medmänniskor? Uttryck från förr som ”hedersknyffel”, en ”hygglig prick” och ”reko person” far igenom mitt huvud… Existerar dom längre? Finns det såna personer kvar överhuvudtaget, som inte kanske sätter andra personer i första rummet, men som visar hänsyn och som låter rätt vara rätt?
När jag följer nyhetsrapporteringen idag så kan jag ibland slås över hur folk agerar mot varandra. Var gick det snett egentligen? Sedan när är det okej att ta någon annans saker? Eller att bruka våld mot andra? Ja, ni vet, listan kan göras lång. Hur sjutton kan det bli så fel?
Inom yogan finns yogaformen Karma Yoga. Karma betyder handling, alltså handlingens yoga. Handling både mot dig själv och mot omvärlden. Det känns som om vi alla skulle behöva en, eller flera, lektioner i hur vi ska inlemma den i våra liv. För en tid sedan var jag på min sons skola för att lära dem att meditera. I inledningspratet hamnade vi på ämnet respekt, och hur man behandlar varandra. Jag förklarade lite om Karma och det visade sig att de just sett en kort film som gjorts som handlade om det. Vi pratade om att det finns en osynlig Karma-bank där man kan göra insättningar och uttag, och ett bra beteende mot en kompis ger en insättning på Karmabanken, medan ett dåligt beteende resulterar i ett uttag. I slutet av dagen är det såklart önskvärt att ligga på plus på sitt Karmakonto.
Det vi pratade om, tillsammans med inflytandet av filmen de sett resulterade i att de skrev manus och spelade in en egen Karmafilm, som visade hur man ska bete sig för att få insättningar i Karmabanken. Omåttligt stolta visade dom sedan upp detta för oss föräldrar.
Vi kanske alla skulle behöva bära med oss tanken om Karmabanken och vid olika tillfällen under dagen, när beslut ska fattas av olika slag, fråga oss ”resulterar det här i en insättning eller ett uttag?”, ”vad skickar jag för signaler till min vän om jag gör/säger si eller så”. ”hur skulle jag känna det om någon gjorde såhär mot mig?” Har du gjort någon insättning idag?
