Vart är vi på väg i allt brus?
När jag gick ut på gatan utanför mitt hus denna morgon så träffade jag säkert 10 personer som gick och var ett med sin telefon, insupna i allt annat är det som händer omkring dem. De antingen tittade på den, pratade i den eller fotograferade med den.
Jag kom även på mig själv att jag tog upp telefonen direkt efter jag lämnat på dagis och skola, för att kolla om jag hade fått ett sms av min vän som jag skulle träffa.
Vart är vi på väg? Hur kommer detta samhälle att se ut om några år? Det känns som om våra android telefoner har blivit en extra kroppsdel som är mer värdefull för oss än våra upplevelser i vardagen. Telefonen har blivit vår referensvärld.
Det är som om vi får en fråga om vad vi tycker eller känner om något och svarar:
- Vänta jag ska kolla på Google.
Har vi gått så långt i vår ambition att bli ”fria” att vi lurar oss själva och i all denna strävan gräver vår egen grav? För vi lever ju inte i nuet och definitivt inte i enighet med vårt eget nervsystem, utan mer efter datorns processor och i enighet med den hyperverklighet som vi själva skapat? Denna hyperverklighet är inte verkligheten utan en fiktiv värld där vi styrs av åsikter, värderingar och ekonomiska strömningar.
Jag blir så oerhört berörd av att de som är mest fast i denna externa verklighet, kastar ifrån sig detta med ursäkten om att alla som ifrågasätter detta sätt att leva är kommunister, loosers eller bakåtsträvare.
Dessa människor kan ju inte läsa forskning eller nyheter om kränkningar av personlig integritet och heller inte se sig omkring på hur vi mår i samhället. Eller så slår de bara det ifrån sig som humbug.
Jag träffar dagligen människor som mår oerhört dåligt av detta leverne och som måste hålla upp en mask för att inte krakelera men som inte vill något hellre vill än att säga nej till detta och skapa en mer hamonisk tillvaro. Många av oss i detta samhälle går in i väggen på grund av att vi är så fast i hyperverkligheten med alla krav och måsten som kommer av att existera i ett utrymme som inte grundas i de egna behoven och förutsättningarna utan på en konstruktion om en drömvärld där ingen mänsklighet, omtanke eller persnolig integritet finns.
Nej, jag efterlyser en större offentlig dialog kring detta med att lägga ut våra liv till höger och vänster på olika forum, där vi , så fort vi klickar ja, väljer bort rätten till bilder och publicering och ja i förlängningen vår integritet. Så fort du lägger upp bilder mm på FB etc, äger du inte längre rätten till dem. Och är det okej för dig att lägga ut dina barns bilder på inernet? Har de godkänt det? Är det inte ditt ansvar som förälder att skydda dem? Vem gör det annars?
Det finns makter på nätet och i världen som tjänar pengar på våra oerhörda bekräftelsebehov. Vi slänger ju pengar och vår integritet i deras händer?!
Tar de ansvar och plockar upp dig efter att du faller? Nope. Det faller på samhället och på dig själv.
Ja, jag är med på FB och på Instagram själv.
Och jag säger inte att jag är bättre än någon annan. Jag är barn av min tid. Dock arbetar jag dagligen på att lyssna in stunden, mig själv och min skärpa. Och jag har tagit ett medvetet beslut om att inte lägga inte ut bilder på mina barn på FB utan försöker hålla detta forum för arbete och till kommunikation med mina vänner, kollegor och elever. Det är en policy jag har och jobbar på att fortsätta följa. Snälla hjälp mig att hålla detta och påminn mig om detta om jag skulle snava lite och göra något som går emot det.
Jag ser ju självklart att det finns många positiva inslag i Facebook som att medvetandegöra orättvisor i världen, och att ena oss alla i det som betyder något för mänskligheten. Som opinions- och gräsrotsbarometer, är sociala medier suveräna.
Många kanske inte vet det, men vi börjar redan prata om sjukdomar och obalanser som är direkt länkade till stress där internet och androidtelefoner är inblandade. Min vän är psykolog och hon berättar att i stort sett varje klient hon har pratar om vilken stress och ångest de har inför sin telefon, sms, mail, Facebook och uppdateringar som ger dem minnervärdeskomplex samt att de tappar bort sig själv i allt brus. Att de känner som om de har tappat all kärlek för sig själva och andra och blivit apatiska.
För mig står det klart att att vi suger ut vår energi genom att ge den till teknologin varje dag, i stället för till oss själva och våra nära och kära.
Jag känner mig som en Rebell. Och jag gillar den tanken. En kärlekens rebell. Jag vill verka för att vi får in mer värme och kärlek samt medvetenhet kring oss själva och hur vi bygger en framtid som är hållbar. För vi har tillgångarna, intelligensen och definitivt varandra. Det enda vi behöver göra är att sträcka ut handen och finnas för varandra. Och då menar jag inte en cyberhand utan verklig kontakt. Fysisk närvaro och deltagande. Det är kanske ett romantiserande. Men då får det vara det. Och ja, jag är helt okej med att vara en Rebel of Love, Peace and Understandning. Hur flummigt och hippigt det än må låta. Det jag skulle vilja lägga till är Love, Peace, self- awareness, integrity and understandning.
Och, jag träffar också dagligen fler och fler människor som inte är okej med att inte få leva sina egna liv, utan arbetar hårt på att hitta alternativa sätt att leva för att främja inte bara dem själva utan vår värld. Rebels with a cause. The cause is LIFE and LOVE. Yay!
Med detta vill jag ge dig några minuter med en väldigt fin låt av Tom Odell:
Tom Odell – Another Love
Det var några tankefragment, stream of conciousness, från mig idag.
Med allt det sagt – lägg gärna till, tyck, känn och LEV!
Det ska jag försöka göra.
KRAM Ulrica
