Yoga, träning och hälsoinspiration för dig

Välkommen tillbaka till ett utforskande kring kroppsbild, rörlighet och yoga. I föregående del gick vi in i detalj kring vad kroppsbild och rörlighet kan innebära i relation till yoga och hälsa. Här kommer vi grotta vidare kring detta i relation till exempelvis yogans positioner och hypermobilitet.

Detta är del 2 på temat Kroppsbild, rörlighet och hypermobilitet, läs del 1 här!

Exempel från verkligheten
Jag deltog i en workshop nyligen där vi deltagare fick frågan: “är det någon som känner sig tight i hamstrings här?” av läraren. Upp åkte en massa händer till följd av denna fråga. Personen som till slut fick komma upp och vara demonstrationskropp ombads göra en stående framåtfällning - positionen uttanasana. Personen ifråga fällde sin överkropp framåt och placerade sina fingertoppar, ganska obesvärat om du frågar mig, på golvet nedanför. Läraren ställer några följdfrågor om hur det känns och så vidare och sedan kommer en förklaring kring vad en vanlig orsak till “tighta hamstrings” kan vara och så fortsätter vi därifrån.

Det här är bara ett exempel av många liknande jag har varit med om på workshops, utbildningar och kurser där vi tangerar kroppsbild och rörlighet. Frågan som jag ställer mig om och om igen är:

Hur kan upplevelsen vara att ha “tighta hamstrings” om du till synes enkelt kan placera händerna på golvet i uttanasana?

Som du kanske märkt hittills har jag använt citationstecken över uttrycket “tighta hamstrings”. Definitionen av “tighta hamstrings” är en lång, krokig och en helt annan diskussion, som vi förhoppningsvis kan ta en dag. Så…. tillbaka till resonemanget. Vi kommer alla uppleva ett stopp någonstans när vi fäller vår överkropp framåt i ett försök att placera händerna nedanför oss, frågan är bara vart. Det som är slående för mig i denna situation är att en person som i mina ögon är rörlig upplever sig själv, i denna situation, som relativt icke-rörlig. Denna person skulle i ett helt annat sammanhang anses vara en person med extremt stor rörlighet. Här börjar mina tankar gå igång kring yoga, kroppsbild och rörlighet.

Yogans kroppsbild och rörlighet
Vad är det yogan kräver av oss i rörlighet? Självklart beror detta på situationen och yogaläraren som lär ut en sekvens eller en position. Men om vi tittar närmre på dessa tidigare nämnda visuella “yogakroppar” och bilder som florerar (både nyare och äldre) så är ett exempel på en typ av position just framåtfällningar som uttanasana, där händerna ofta är placerade i marken eller på golvet. Eftersom yoga ofta förknippas med hälsa och vad som är hälsosamt skapar vi på så sätt även ett samband mellan dessa bilder av “hur en position ska se ut” och vad som är hälsosamt i rörlighet. För mig skapar detta lite gnissel och krångel när vi pratar om just hälsa, för vad är en hälsosam rörlighet?

Låt oss ta ett exempel på något som definieras som möjligt ohälsosamt: hypermobilitet.

Hypermobilitet
Hypermobilitet innebär en överrörlighet i kroppens leder. Det är förknippat med en ökad risk för skador och kan exempelvis vara relaterad till olika typer av sjukdomar där kollagenet i kroppens vävnader får en “förslappad” kvalité (engelskans laxity). Människor med hypermobilitetssyndrom uppger bland annat oftare problematik med åkommor i skelettmuskulaturen som är kroniska eller svåra att förklara uppkomsten kring. Det har även visat ha association till åkommor som karpaltunnelsyndrom, osteoporos, kronisk smärta och fibromyalgi. För att ta hand om och behandla hypermobilitetssyndrom används ofta styrke- och proprioceptionsträning samt olika typer av terapeutisk träning. I studier har detta visat goda effekter, dock är den forskningen så pass begränsad att det utifrån de resultaten är svårt att dra några fullständiga slutsatser. (Wolf mfl, 2011)

Ett standardiserat test för hypermobilitet som har kommit att bli ett av de mest frekvent använda är Beighton’s score (Wolf mfl, 2011). Det testar nio olika leder i rörlighet: höger och vänster lillfinger i extension, höger och vänster tumme mot underarmen med flexion i handleden, höger och vänster armbåge i extension, höger och vänster knä i extension samt flexion i höft och överkropp med raka ben. Minst fem av skalans nio kriterier ska uppfyllas för hypermobilitet. Testen används framförallt inom forskning, och anses ha hög realibilitet (Boyle mfl, 2003).

Det sistnämnda i testet för hypermobilitet är exakt samma position som vi inom yogan kallar just uttanasana. Så, i ett sammanhang förknippas detta eventuellt med hälsa och i ett annat med eventuell ohälsa och sjukdom. Det handlar om vilken bild vi har av kroppen, och det här är bara ett exempel.

Hitta gråzonerna!
Vad som anses hälsosamt och ohälsosamt, normalt och inte normalt är alltså en en definitionsfråga. Så vad innebär en hälsosam yogakropp? Hur rörlig bör jag vara?

Nej, du behöver inte kunna sätta händerna på golvet nedanför dig med spikraka ben. Låt oss bredda bilden av vad yoga, rörlighet och hälsa har gemensamt. Dessa frågor bör alltid besvaras i relation till en uppgift eller ett syfte. Vad vill du kunna göra med din kropp i din vardag, på ditt jobb, i din hobby och så vidare. Sedan handlar det om att skapa den rörligheten och att ta kontroll över den. Det handlar om att äga sin rörlighet och bli stark i de rörelser och positioner du vill bemästra, oavsett om det är att kunna leka med barnen eller göra en full split på yogamattan.

Rörlighet i sig är ingenting att eftersträva om du inte kan använda den till något som för dig är meningsfullt. Jag skulle vilja se fler på yogamattan som jobbar med mindre rörelseomfång, men med större medvetenhet och i relation till ett syfte. Utforska gråzonerna i kroppen och sinnet.

Summering
Jag vill ännu en gång slå ett slag för att yogans fysiska positioner är till för individen som utför dem och inte tvärtom. Vi har alla olika idéer kring kroppen och vi upplever vår kropp på olika sätt.

Det jag har beskrivit i dessa två delar på det här temat är utifrån mina perspektiv. Vilket perspektiv har du och vad är dina upplevelser av detta? Jag skulle vilja se en större diskussion kring hur vi definierar, värderar och tänker kring våra kropp och dess kvalitéer. Att allt inte är svart eller vitt, att det finns nyanser.

Varma hälsningar,
Sara

Läs & träna vidare

• Yoga för överrörlighet och skador, av Rebecca Carlowitz

• Funktionell träning för alla motionärer, av Robert Kronberg

• Läs mer om styrka och stabiliseringsträning - vikten av att skapa en stark och stabil kropp

• Temamånad: Hållbar och medveten träning - följ fysioterapeuten Hillevi Borga och personliga tränaren Tanja Djelevics temamånad där du under fyra veckor får fokusera på att ta hand om din kropp inifrån och ut. (Att bara läsa inläggen ger också rejält med inspiration.)

Referenser
Boyle KL, Witt P, Riegger-Krugh C. (2003). Intrarater and interrater reliability of the Beighton and Horan Joint Mobility Index. Journal of Athletic Training 2003;38(4):281-285.

Wolf JM, Cameron KL, Owens BO. (2011). Impact of Joint Laxity and Hypermobility on the Musculoskeletal System. Journal of the American Academy of Orthopaedic Surgeons. 2011;19: 463-471

Foto: Malin Wittig

När vi har empati inför andra människors upplevelse av smärta och ångest kan vi uppleva deras lidande inom ramen för våra egna kroppar. Larmrapporter om människor inom vård, skola och serviceyrken som drabbas av känslomässig utmattning har förekommit under en längre tid. Finns det kunskaper att hämta från österländska kontemplativa traditioner som kan skydda oss mot empati-trötthet?

Risken med empati och känslomässig smitta

Att känna med andra och vara närvarande när vi bevittnar deras lidande är en fin egenskap. Många av oss har säkert upplevt och uppskattat vännen som fanns där för oss när vi mådde som sämst. Vännen som lyssnade på oss när allt var mörkt, som gav oss sin fulla uppmärksamhet och faktiskt delade vårt lidande. Det finns något läkande i den medvetna närvaron i mötet mellan människor. Det skapar starkare band och bygger vänskap.

Ibland kan det dessvärre bli lite för mycket. Delar vi andras lidande och starka känslor under en längre tid finns risk för att det påverkar oss negativt, det kan göra oss känslomässigt utmattade, även kallat empati-trötthet.

Läkare till exempel har fått kritik för bristande empati. En undersökning har till och med visat på hur empatin hos läkarstudenter successivt minskar under utbildningen. Det kanske har setts som en nödvändighet, en form av självförsvar, att avskärma sig känslomässigt från patienterna. Samtidigt så finns det uppgifter som visar på att de patienter som har en läkare som visar empati faktiskt tillfrisknar snabbare.

Kunskaper från österländska kontemplativa traditioner

Enligt en banbrytande studie kallad “När vi delar andras lidande för mycket, ökar våra negativa känslor. Det innebär en risk för känslomässig utmattning” som publicerades i tidsskriften Cerebral Cortex, kan vi lära oss att bemöta lidande med omtänksamhet och värme utan att överväldigas av negativa känslor.

I studien, (av Olga Klimecki vid Max Planck Institute for Human Cognitive and Brain Sciences) fick deltagarna först titta på olika filmer med mänskligt lidande, till exempel någon som satt gråtande utanför sitt översvämmade hem. När deltagarna tittade på filmen kartlades aktiviteten i deras hjärnor med hjälp av fMRI och efteråt fick de svara på en enkät med frågor.

Därefter fick deltagarna genomgå en heldagsutbildning i österländsk filosofi och lära sig meditationstekniker för kärleksfull vänlighet och medkänsla. De fick lära sig att avsiktligt generera tillstånd av värme och omsorg inom sig själva och inför en successivt allt vidare cirkel av personer: familj, vänner, bekanta, människor som befinner sig i svårigheter och främlingar.

En vanlig definition av medkänsla är: En känslighet inför eget och andras lidande tillsammans med en önskan om att vilja lindra eller mildra det.

När deltagarna återigen fick titta på filmer som visade människor i nöd visade det sig att helt andra regioner i hjärnan aktiverades. Deltagarna upplevde betydligt mer positiva känslor när de såg plågsamma videoklipp. Med andra ord, de verkade kunna hantera stress bättre än innan utbildningen. Den mer positiva känslomässiga inställningen åtföljdes av en förändring i mönstren för hjärnans aktivering:

Före utbildningen visade deltagarna aktivitet i ett “empatiskt "nätverk i hjärnan som förknippas med upplevelser av smärta och obehag. Efter träningen hade aktiviteten förflyttats till ett "medkännande" nätverk som förknippas med kärlek och tillhörighet.

Vi kan alltså öka vår motståndskraft och lära oss att närma oss stressfyllda situationer med mer positiva känslor. Nyckeln till detta är neuro-plasticitet, att hjärnan är formbar till följd av våra upplevelser.

Hjärtats förmågor

Teknikerna Kärleksfull vänlighet och Medkänsla utgör de första två av vad som kallas Hjärtats 4 förmågor. Dessa förmågor lärs inom Buddhismen ut systematiskt i följd. Kärleksfull vänlighet inom oss själva är grunden. Därefter ger vi oss på medkänslan och riktar vår uppmärksamhet mot lidande, vårt eget och andras. Istället för att överväldigas av de starka känslorna – som kan ske med empati – har vi tillståndet av kärleksfullhet som grund. Lite som att ha en regnjacka vid oväder. Vi flyr inte undan ovädret, vi ryggar inte undan och stänger in oss. Vi går rätt ut i stormen – trygga i vetskapen om att vi är varma på insidan.

Det spelar teoretiskt sett ingen roll om det gäller en vän som befinner sig i livskris, om det är stress, depression och sjukdom hos människorna vi kommer i kontakt med genom vår yrkesroll. Förhållningssättet är nyckeln till att inte påverkas negativt.

Den viktigaste lärdomen vi kan dra från detta är att vi kan forma våra egna känslomässiga reaktioner, och att vi kan ändra hur vi känner och svarar på specifika situationer. Medkänslan ger oss möjligheten att kunna finnas där för varandra i större utsträckning.

Detta är tekniker som många olika branscher kan ha nytta av: inom vården, skolan, alla former av serviceyrken där personalen kommer i kontakt med många människor. Framförallt så hjälper det oss i våra nära relationer. Tänk om vi alla kunde lära oss dessa förmågor - vilket samhälle vi skulle kunna bygga.

För den som visas medkänsla är vinsten total, har du något tillfälle då någon visat dig medkänsla? Dela gärna i kommentarsfältet!

Lästips om medkänsla

• Konsten att ta hand om sig, av Anna Gordh-Humlesjö
• Vad är lycka egentligen? av Pål Dobrin

Videor om självmedkänsla, loving-kindness & compassion

Yogobe Video: 6fa2 Yogobe Video: x59z

Yogobe Video: 9ts8 Yogobe Video: h2u3

För att se en hel video behöver du vara inloggad som betalande medlem hos Yogobe. Ny till tjänsten? Prova gratis i 14 dagar, utan bindningstid – klicka här och kom igång direkt!

Jag är inte den jag vill vara alla stunder, alla dagar. För att vara förälder betyder oändlig kärlek och oändligt med utmaningar. Men bara faktumet att vi försöker, att vi undrar om vi är bra nog, gör att vi faktiskt är det. Ta hand om er och känn vilka starka ledstjärnor ni är!

---

Jag står i badrummet och försöker få min 4-åriga dotter att tvätta klart sina händer. Hon verkar helt okontaktbar och står och nynnar en egenpåhittad sång och vet inte alls att klockan går. Vet säkerligen inte, och klokt nog, att klockan har någon sorts betydelse i våra vuxna och inbillade prioriteringar. Det är morgon. Jag ska till jobbet om en stund. Men på ett helt ouppnåeligt, omöjligt vis ska jag ha fixat två små barn klara och lämnade på förskolan innan dess. 

Jag sväljer stresskommentaren jag tänkte ge min dotter. Ska bara skölja munnen på hennes lillebror också så är vi klara sen. Då tycker han att det är en fantastisk idé att ta en klunk vatten, öppna munnen långsamt på vid gavel och sedan låta vattnet liksom dregel-rinna ut över hela tröjan, ända ned över byxorna. Han. Blir. Genomblöt. Det är då jag förvandlas. Jag förvandlas till stressmonstret. Rycker ifrån honom tandborstmuggen och börjar argt slita i hans kläder.

Han rynkar på ögonbrynen och ger mig en arg min. Men säger inget. Kanske för att ordförrådet inte räcker till eller för att han inte vill. Vi får till slut på oss alla kläder, stövlar och jag bär två små ryggsäckar på min arm, datorväskan, en stor gosekanin och ett paraply. Vi kommer till förskolan och det är dags att säga hejdå innan mitt tåg mot jobbet går. Mirakulöst nog är vi i tid trots allt. Jag ser hur min dotter blir glad och springer till sina kompisar. Hur minstingen ser mig i ögonen och sedan kastar sig runt min hals. Hans overkligt lena kind mot min. Jag får tårar i ögonen men ler och säger att vi ses senare, ha det så bra här.

Svindlande perspektiv
Jag går mot tåget och kämpar med tårarna. Kommer ihåg mitt snäsiga jag tidigare på morgonen och hur arg jag blev över vatten på små kläder. Som om det vore viktigt? Det jag ser framför mig nu är de där vackra små ögonen som lyser av kärlek när de tittar på mig. Mina barns ögon – de som har sitt ursprung i mig. Tanken och faktumet är svindlande. 

Tåget skramlar in på perrongen och jag sätter mig tungt på sätet medan jag ändå tänker att jag är en bra mamma. För att jag är en mamma helt enkelt. Just de här barnens mamma. Jag gör så gott jag kan och jag är helt övertygad om att alla vi föräldrar gör så gott vi kan, utifrån våra förutsättningar. Så känn det här i ditt hjärta – nästa gång du kramar dina barn hejdå före jobbet, när du sagt god natt till dem på kvällen och stängt dörren – då tycker de att du är bäst i hela universum. Du är deras ledstjärna och satelliten de kretsar runt. Kom ihåg det. 

<3

Lästips

• Det blir bättre – eller? av Malin Magnusson.
• Hur yoga hjälper mot grus i ögat – Om hur yoga kan hjälpa en småbarnsförälder på traven.
• Läs mer om YOGAMOM by YOGOBE och joina vår stängda Facebookcommunity YOGAMOM365.

Spice it up! En färgklick i novembermörkret, och en riktig boost för immunförsvaret med citron och lite sting av ingefära och chili. Fri från mjölkprodukter är den också, så passar fint för dig med en mage som inte diggar laktos. Inled advent och juletider på bästa sätt och kicka förkylningar all världens väg med denna goda soppa. 

Det här behöver du

4 portioner

• 1 pumpa, muscat eller butternut, ugnsrostad eller skalad, urkärnad och skuren i mindre bitar
• 1 gul lök, finskuret
• 2 vitlöksklyftor, finhackat
• 1 burk Kungmarkatta kokosmjölk (eller en annan sort)
• 1 burk krossade tomater
• 2 tärningar grönsaksbuljong
• c:a 8 dl vatten
• 4 dl kokta kikärter
• 1 citron, rivet skal och juice
• 2 limeblad
• ¼ tsk chiliflakes
• c:a ½ dl riven färsk ingefära
• färsk koriander
• 1 msk kokosolja alt. olivolja

Så här gör du

• Om du har tid, dock inget måste: Ugnsrosta pumpan. Halvera den, skrapa ur kärnorna, gnid in snittsidan i olivolja och baka den på en bakplåt med bakplåtspapper i c:a en timme på 200°. Snittsidan ska vara vänd nedåt. Gröp därefter ur köttet och rör ner det i soppan.

• Värm oljan i en stor kastrull och stek försiktigt löken på medelvärme tills den är genomskinlig.
• Tillsätt vitlöken och chiliflakes och stek i ytterligare en minut.
• Häll på tomater, kokosmjölk, vatten, buljong, ingefära, limeblad och eventuellt pumpan (om du inte ugnsrostat den).
• Låt ingredienserna småputtra i 20 minuter.
• Tillsätt pumpan (om du inte redan har gjort det) och kikärtorna - låt allt bli varmt.
• Fiska upp limebladen.
• Tillsätt citronskalet och pressa ner citronjuicen.
• Mixa soppan slät med en stavmixer och smaka av med salt och chiliflakes.
• Späd ut med vatten om den blir lite för tjock.
• Toppa med färsk koriander och servera!

Medan soppan puttrar på spisen...

Yogobe Video: 83zr

Detta recept kommer från matkreatören Ann-Louise Hulter. Inspiration och fler recept hittar du på hennes blogg Lilla Matdériven – gott, enkelt & hälsosamt för stora & små.

Det finns en miljon saker som kan gå fel. Och ändå går det oftast bra! Vi talar om förlossning. Rädslor och förhoppningar i ett enda virrvarr, en kropp som beter sig som den vill och ett liv som bultar där inne. Hur hanterar man allt? Här skriver en av våra medlemmar, Therese Nanos, om sin första förlossning – om hur yogan och profylaxandningen hjälpte till och hur hon konfronterade sina rädslor.

När jag väntade mitt första barn var jag 26 år gammal och oerhört oerfaren med barn. Det enda jag visste var att jag ville. Ville så gärna ha ett barn och bilda familj. Hela min person är dominerad av att jag förlorade en mycket älskad närstående som barn, alldeles för tidigt. Och att jag själv föddes för tidigt, inte kunde andas och hamnade i respirator. De här händelserna har gjort att jag alltid känt att jag har bråttom med det jag vill göra, samt att jag inte heller har kunnat förvänta mig något. Jag har aldrig tagit något för givet, på både gott och ont. Den här inställningen är väldigt viktig när jag beskriver hur jag förhöll mig kring min förlossning.

Att vara gravid var på det personliga planet en oerhörd upplevelse, jag tyckte det var magiskt. Främst för att jag kände att det gav mig ett rum där jag kunde tillåta mig att verkligen gå in i mig själv och mina behov. Vad behöver jag? Vad önskar jag mig? Genom hela graviditeten hjälpte mig yogan att dels finna lugn, men också mjuka upp både muskler och sinne. Jag ägnade mig särskilt åt yoga nidra och djupavslappning. På slutet var det nästan nödvändigt då jag fick väldigt högt blodtryck och for in och ut på sjukhuset för olika mätningar och kontroller.

Rädslorna tar aldrig slut
När jag tänker tillbaka på den tiden innan förlossningen och under förlossningen, så tänker jag mycket på hur jag konfronterade mina rädslor. Jag och min sambo gick en profylaxkurs, där vi uppmanades skriva ner vår drömförlossning men även den förlossning vi var mest rädda för. Eftersom jag är den jag är, så var det nästan svårt för mig att beskriva en drömförlossning. Vad var det? Att allt gick bra? Kan allt gå bra, fungerar ens världen så? Jag bestämde mig för att en drömförlossning måste vara att jag får ett friskt barn och att jag också mår bra efter förlossningen. Vare sig mer eller mindre.

Däremot var rädslorna större. Tänk om barnet dör? Tänk om jag dör? Tänk om moderkakan fastnar och jag förblöder. Ni förstår. Rädslor tar aldrig slut, och kan hur lätt som helst sluka en in i ett svart hål. Jag bestämde mig för att skriva ner allt jag var rädd för. Hur fult, hemskt, makabert eller groteskt det än var. Bäst att få ut det, fundera över det, och sen försöka släppa. Det där med att släppa gick väl si och så där. Men att ändå få ur alla tankar hjälpte mig att se rädslorna i sitt riktiga ljus, och jag kunde ändå se att många av dem inte var befogade. Ju närmare förlossningen jag kom, desto mindre rädd blev jag. Jag hade mina scenarier klara. Drömmen: Ett friskt barn. Skräcken: Att förlora mitt barn. Det var dags nu.

Gled mot skräckscenariot
Värkarbetet gick bra, jag var hemma länge (nästan för länge) och fortsatte känna att jag hade koll på läget. Jag hade verkligen stor nytta av profylaxandning, den skiljer sig från yogisk andning med det att du andas ut genom munnen, och anpassar hastigheten efter smärtnivån. När vi väl var inne på sjukhuset var jag öppen 9 centimeter. Det var nu jag också tappade kontrollen, för jag hade inte fattat det där med krystningen. Hur gör man? Hjälp, måste jag släppa taget nu? För en människa med enormt kontrollbehov var det inte helt lätt! Samtidigt började bebisens hjärtslag att sjunka och det blev bråttom. Jag kände att vi gled mot skräckscenariot, men jag hann aldrig bli rädd, mer bestämd: Gör det ni måste göra så att det här går bra.

Tre läkare stod runtomkring och mumlade om akutsnitt och sugklockor, men de provade först med ett klipp i perineum. Då till sist kom han ut, det lilla miraklet! Min första fråga var: Lever han? Ja, det gör han, svarade de lugnt. Allt var bra, det hade gått precis som jag önskade mig. En frisk liten pojke. Klippet de gjorde och hastigheten när han till sist kom ut, gjorde att jag fick en av de svåraste förlossningsskadorna och fick opereras direkt efter förlossningen. Läkningen tog flera månader. Men det konstiga är att det gjorde mig absolut ingenting. Inte ens när de beskrev vilka men jag kunde få av skadan, så oroade jag mig. Jag var bara så himla glad att han levde och mådde bra. Att han fanns i mitt liv.

När det gäller livet, så är det ju ytterst få saker vi har kontroll över. Det mesta sker ju ändå, oavsett hur vi försöker planera eller kontrollera. I den bästa av världar skulle vi då egentligen inte behöva vara rädda, för vad som helst kan ju hända. Någon kan bli sjuk, bli påkörd, lämna oss i förtid. Nu är det ju nästintill omöjligt att inte vara rädd, det verkar sitta i varenda cell i kroppen. Rädslor ser ju olika ut, och när det gäller förlossningar, så är det väl mer än sant. Jag tror det viktigaste är att vi pratar om det, skriver ner det, ser rädslan i vitögat. Var vetenskapligt granskande, vad blir konsekvensen om det här händer, vad är det värsta som kan inträffa? Och glöm inte, barnmorskan sitter inne på många svar, eller en annan mamma som varit med om samma sak. Om vi pratar med varandra, så blir det kanske lättare?

Länktips

• Bli en stark tillgång  – Tillåt dig att landa i höstmörkret, av Erika Kits Gölevik.
• Möt barnen där de är – med pokémonyoga, av Elena Malfert.
• Ska du också föda barn? Här finns alla våra videosekvenser med gravidyoga!

Vill du också vara en del av YOGAMOM365? Utöver all inspiration i vår BLOG och guidande videosekvenser under VIDEOS så finns vår Facebook community YOGAMOM365. Här vägleder, inspirerar och peppar Team Yogobe tillsammans med dig och likasinnade gravida och mammor till yoga på mattan och i vardagen.

Vi blir ständigt försedda med tips på hur vi kan träna vår rörlighet, jag är själv en av dem som bidrar med dessa. Bilder på rörliga yogisar som sätter händerna i golvet med spikraka ben har blivit mer vanligt än ovanligt i sociala medieflöden. Och visst har väl många av oss haft tanken “jag vill ju bara kunna nåååå mina tåååår!”? Men ibland kan det vara tid för lite reflektion och självrannsakan. Vad är det vi skapar genom allt detta, vad är syftet, och framförallt vilken bild av yoga och hälsa är det vi förmedlar? Det är iallafall sånt jag klurar på då och då. Här bjuder jag på mina tankar.

Lite kring kroppsbild
Kroppsbild är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Relationen mellan hälsa och hur vi ser på, upplever och vad vi gör med vår kropp går att diskutera i dagar, månader, till och med år. Det är komplext och alldeles, alldeles underbart på en och samma gång om du frågar mig.

En läkare ser på kroppen på ett sätt, med sitt medicinska öga. En samhällsvetare ser på kroppen på ett sätt, med sitt mer sociologiska öga. En yogalärare eller tränare ser också på kroppen på ett visst sätt. Vi ingår alla i såväl samma som i olika sammanhang. Allt detta formar vår relation till kroppen. Vad som är natur och vad som är kultur, det diskuteras det hej vilt om. Det finns alltså olika sätt att närma sig kroppen, att förstå den, att prata om den och att se på den i relation till oss själva och vår omvärld.

En vanlig uppdelning när vi pratar om kropp och kroppsbild är den objektiva, den levda och den symboliska kroppen. Dessa överlappar och kan ibland vara svåra att separera från varandra. (Andreasson & Johansson, 2015)

• Den objektiva - kroppen som maskin. Denna kroppsbild definieras av kontroll, disciplin och bearbetning av kroppen på ett nästintill instrumentellt sätt. Här kan vi forma, förändra och förbättra vår kropp och dess funktioner.

• Den levda - kroppen som subjektiv. Denna kroppsbild definieras utifrån erfarenhet och upplevelser av kroppslighet. Helt enkelt hur vi lär oss saker om och via kroppen. Det kan handla om sensationer, kognition och kroppskännedom. Här vävs det kroppsliga, kognitiva och emotionella samman.

• Den symboliska - kroppen i en kulturell och social mylla. Denna kroppsbild handlar om den lärande kroppen och förståelsen kring den i relation till det kulturella och symboliska sammanhanget den befinner sig i och utgör en del av. Vilken mening, status och betydelse har kroppen.

Det finns många fler uppdelningar än dessa med fokus på vad en kropp och kroppsbild kan innebära, ofta med utgångspunkt i ett biomedicinskt alternativt ett mer sociologiskt perspektiv. Uppdelningen ovan tycker jag är lämplig när det kommer till rörelse- och hälsokultur så som exempelvis yoga, träning och hälsoindustri ser ut idag.

Kroppsbild och yoga
Det är inte bara kroppen som kan innebära många saker, även yoga kan betyda många olika saker för olika människor. Låt oss titta närmre på den fysiska yogautövning av asanas som utvecklats under de senaste 150 åren. Mark Singleton (2010) skriver i sin bok Yoga Body om hur denna utveckling skedde parallellt med idén hos både individ och samhälle kring att förbättra kroppen och dess funktion. Detta går hand i hand med den objektiva kroppsbilden beskriven ovan. Han beskriver vidare vilken symbol för styrka, uthållighet och kapacitet kroppen som objekt blir under denna tid. Utvecklandet av fotografi och teknologi har även det bidragit till en snabbt växande visuell yogakultur där “yogakroppen” har fått ta stor plats (Singleton, 2010). Både socialt och kulturellt anses kroppens utseende, funktion och kapacitet vara något nära förknippat med vår hälsa. Något som jag skulle vilja påstå än idag består. Den objektiva kroppsbilden har ett starkt fäste i vår kultur och samhälle idag. Kroppen som “projekt” och statussymbol har även blivit en symbolisk kroppsbild, om jag får lov att spekulera.

Testa själv, slut dina ögon och föreställ dig först en “hälsosam kropp” och sedan en “ohälsosam kropp” så som du definierar dessa två. Överensstämmer din “hälsosamma kropp” med bilden ovan? Eller utgår du mer från hur kroppen upplevs? Kanske har du mer av en subjektiv kroppsbild. Oavsett vilken bild som kommer upp för dina ögon ställ dig själv frågan: utifrån vad värderar du din kropp och din hälsa?

Vi formar och skapar sanningar för hur kropp och hälsa hänger ihop, både som individer och som samhälle. Det är ingen kritik bakom detta påstående från min sida, bara mer av ett reflekterande. Jag skulle gärna se en mer utvecklad diskussion kring detta inom just yoga och träning.

Nu kanske du undrar vad allt detta har med rörlighet att göra? Låt mig förklara...

Rörlighet
Begrepp som flexibilitet, mobilitet, rörlighet med flera har lyfts upp mycket de senaste åren inom de flesta rörelseskolorna, inte bara yoga. Men vad innebär de? Det är svårt att hitta definitioner kring dessa begrepp då många använder sig av lite varierande sådana. Flera menar att flexibilitet handlar om mjukvävnad och att mobilitet har mer fokus på leder. En del menar att flexibilitet är av mer passiv karaktär och att mobilitet är mer av aktiv karaktär. Själv skulle jag säga att flexibilitet handlar om hur mycket ett material kan tänjas eller böjas och mobilitet handlar om rörelseomfånget över en eller flera leder. Så när jag pratar om rörlighet är det förmågan till rörelseomfång över en eller flera leder som inkluderar alla kroppens vävnaders förmåga att följa med i dessa rörelser.

Kroppsbild och rörlighet
Oavsett om du är den som förbannar stretchingens uppkomst eller om du hör till dem som gärna utsätter dig för mer vigorösa yogapositioner och rörelser har dem flesta av oss nån idé eller tanke kring om detta är bra för vår kropp eller inte. Hur vi ser på rörlighet har att göra med vår bild av kroppen, och ofta även vår idé kring rörlighet i relation till hälsa. Spana in rapporten Yoga in America 2016 (Yoga Journal & Yoga Alliance, 2016) om du inte redan gjort det. Precis som förgående rapport ligger flexibilitet på första plats som anledning för de som praktiserar yoga. Även om få slutsatser kan dras utifrån det så visar den iallafall att rörlighet värderas högt inom yogans community och också då är relevant att titta närmre på.

Alltså, hur vi värderar rörlighet och dess befintlighet eller icke-befintlighet kommer att vara förknippat med det vi gör med våra kroppar. Därför har kroppsbild och rörlighet med varandra att göra. Detta inlägg kanske skapade fler frågor än svar, det var iallafall min tanke att det skulle göra. Som sagt, ibland behövs lite reflektion och självrannsakan. Det tror jag.

Mer läsning i del 2
I del 2, fortsätter jag mina tankar och resonemang kring yoga, rörlighet och just hypermobilitet. Ta del av konkreta exempel på yogapositioners koppling till hälsa (och självklart kroppsbild).

Varma hälsningar,
Sara

Videorekommendationer

Kika gärna på sekvenserna nedan, men även detta träningsprogram för ökad rörlighet: Mobilitet & Stabilitet med Matthew Griffiths.

Yogobe Video: 3u4g Yogobe Video: yj4y

Mer läsning med olika inriktningar kring kroppsbild

• I huvudet på en yogalärare: Kroppsnjutning, av Sara Ström
• Yogis and yoginis - let's get lost together, av Simon Krohn
• Vår dagliga rutin påverkar kroppen, av Magnus Ringberg
• Increased performance with mobility practice, av Matthew Griffiths

Referenser
Andreasson J & Johansson T. (2015). Fitnessrevolutionen: Kropp, Hälsa och Gymkulturens Globalisering. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

Singleton M. (2010). Yoga Body: The Origins of Modern Posture Practice. New York: Oxford University Press.

Yoga Journal & Yoga Alliance. (2016). Yoga in America 2016 - Study conducted by Yoga Journal & Yoga Alliance. Publicerad den 13 januari 2016.

Foto: Mailin Wittig

För en tid sedan läste jag i en studie från Indiana University i USA att sannolikheten att du når dina mål, vare sig det handlar om att föra dagbok, börja träna eller gå och lägga sin innan ett visst klockslag är tre gånger större om du har satt upp dem tillsammans med en vän. Det kallas för “The buddy system” och spontant känner jag att detta är en toppensak att belysa och uppmana att vi tar med oss in i vardagen.

Den bästa träningen är den som blir av brukar Magnus Ringberg säga så börja med att fokusera på regelbundenhet i början. Att dela målen med någon hjälper disciplinen. Studien visade att bara 8 % av dem som anmält sig till ett träningsprogram tillsammans med en partner hoppar av, jämfört med 50 % bland dem som går med helt på egen hand. De har också sett att resultaten ser liknande ut vare sig du sätter dessa mål tillsammans med en partner, vän eller i grupp.

Sätt upp realistiska och specifika mål. Ställ inte förväntningar på dig själv som du inte kommer uppnå!

Allt vi kan göra för att sänka tröskeln för dem som är nya till och nyfikna på yoga är enligt min mening fina initiativ. När man går runt och tänker “det där hade jag nog mått bra av” så ska det inte få finnas ursäkter eller anledningar till att inte testa tycker jag. Med Yogobe som streamingtjänst kan du yoga var och när du vill.

Det är alltid gratis att testa Yogobe i tre dagar om man inte redan har skapat ett konto hos oss. Något jag tycker att du skall informera dina vänner om.

Om det finns något jag eller mina kollegor kan hjälpa dig med, tveka inte att kontakta oss på info@yogobe.com.

Lästips

• Yoga och ha kul tillsammans, läs om Paryoga och Acroyoga!
• Gör det enkelt för dig att nå dina mål!
• Forskning visar att ensamhet påverkar hjärnan.

En härlig stund på mattan tillsammans

Yogobe Video: zj7s Yogobe Video: v73h Yogobe Video: 5mwq Yogobe Video: 65404470

Det behöver inte vara svårt att laga egen dundernyttig och riktigt god mat till småttingarna. Det är den här purén bevis på. Den passar lika bra till efterrätt som på gröten eller i yoghurten. Fylld till bredden med C-vitamin och annat nyttigt genom tranbär och broccoli gör den perfekt i förkylningstider. Päronen sätter sötma och ger fibrer, lite pricken över i helt enkelt. Snabbt och enkelt, bara att slänga ihop! 

Purén är lämplig att servera de små från 4 månaders ålder och går fint att frysa in. 

Det här behöver du

c:a 10 portioner

• 1 paket frusna ekologiska tranbär
• 4 mogna ekologiska päron
• 200 g ekologisk broccoli
• 2 ekologiska bananer

Så här gör du

• Skala broccolistjälken och skär buketten i mindre bitar som du ångkokar tills de är mjuka. Skölj dem i kallt vatten.
• Skala, kärna ur, och skär päronen i mindre bitar.
• Lägg i broccoli, päron, tranbär och bananer i en matberedare och blanda tills allt är slätt. Om du istället använder dig av en stavmixer så ångkoka även päronbitarna innan du mixar allt.
• Fördela gärna i portionsförpackningar och frys in.
• Klart!

Detta recept kommer från matkreatören Ann-Louise Hulter och hennes blogg Lilla Matdériven – gott, enkelt & hälsosamt för stora & små.